Panzerfredrik - min tillvaro i miniatyr

Sjuttiotal igen!

2012-01-30T13:14:00.002+01:00

Jag är en hopplös nostalgiker, det är bara att erkänna. Jag håller tydligen på att samla på mig alla de modeller som jag antingen inte hade råd eller möjlighet att bygga när jag var liten eller som jag byggde men inte fick färdiga eller vilka blev som de blev när en tio-åring med dålig kontroll på lim och färg gått loss på dem.

Den här gången var det gamla Life-like Hobby kits modeller som stod på tapetern. Modellerna var ursprungligen från Pyro men tog över av Life-like. Jag ropade i veckan in ett par fartygsmodeller på Tradera som var från Life-like. Av kartong och liknande skulle jag tro att de var från mitten av sjuttiotalet. De finns med i min gamla produktkatalog från Life-like och den är från 1975.
Modellerna är Pinta och Barbary Pirate. Tittar man noga på dem så ser man att de har ett antal år på nacken (de var gamla redan 1975) De är grova och har inte den bästa passning man kan tänka sig, men jisses vad de är charmiga! Prislapparna finns fortfarande kvar och dessa avslöjar att de sålts i en OBS-varuhus och kostat 11:25 kr. Att försiktigt öppna lådorna och upptäcka att modellerna fortfarande låg kvar i de ihopsvetsade orginalplastpåsarna var en fröjd. Jag har än så länge lyckats motstå frestelsen att öppna påsarna, men hur länge jag klarar det kan jag inte garantera.
Samtidigt som jag ropade in fartygen "råkade" jag ropa in en gammal Airfix-modell. En bubbelpack med deras modell av en fransk "Old Guard" från Waterloo. Denna figur ingick i en serie med 54 mm figurer och är i mitt tycke bland det finaste Airfix producerat. Jag ska vid ett senare tillfälle göra en längre utläggning om just dessa fantastiska modeller.

En liten bil med lång historia

2011-12-04T22:07:00.005+01:00

Precis innan jag skulle ta på mig ytterkläderna och bege mig till min pappa för att uppvakta honom på farsdag blev jag färdig. Jag kan lugnt säga att det inte var en dag för tidigt. Vad det handlar om är en liten mässingsmodell i skala 1:87 av en Volvo LV-61.

För att börja från början, så måste vi gå i runda slängar trettio år tillbaka i tiden. Min far som alltid har tyckt om järnvägar och då även modelljärnvägar lärde genom detta känna en viss Göran Eriksson som hade en källarfirma vid namn Modell Mekanik i Åryd. När min far vid ett tillfälle blev sjuk och var tvungen till konvalescens köpte han ett par mässingsmodeller av Göran. Han började bygga på en den ena av dem, men som så ofta kom den att bli liggande. För ungefär två år sedan var jag hemma hos min far för att gå igenom lite gamla fotografier och vi kom av en händelse att plocka fram de gamla mässingsmodellerna. Min far tyckte att jag kunde ta hand om dem och bygga dem när jag fick en stund över. Så utan någon större tanke på att hinna med att bygga dem innan helvetet fryser så tog jag med dem hem.

För ett år sedan plockade jag fram den lilla modellen av Volvo LV-61 och började titta lite närmare på den. Jag hade aldrig byggt en mässingsmodell innan och märkte snabbt att det krävdes lite annat tänk för att få ihop det hela. Chassi och större delen av kaross och flak blev färdigställt och faktiskt också målat, men sedan var jag tvungen att lägga projektet åt sidan. I år efter familjens flytt kom modellen åter fram. Denna gång hade jag ett mål, jag skulle ha den lilla bilen färdig till farsdag.

Modellen innebar ett väldigt pill, inte bara på grund av den lilla skalan 1:87 utan även på grund av att jag fick lära om när det gällde modellbyggande eftersom mässingsmodellen inte betedde sig som något annat jag byggt tidigare. En ny sak jag lärde mig var principen med att glödga mässingsplåten för att göra den mjukare. De första testen (med skrotbitar) med att bocka mässingsdelarna och böja dem till rundade former hade gått åt skogen. Materialet var för hårt. Men genom lite googlande och läsning fick jag snart reda på tricket, upphettning av mässingsdelarna förändrade strukturen i materialet och gjorde det mjukare. En annan sak jag lärde mig var hur oförlåtande en etsad mässingsbyggsats är. Det gäller att ha tungan rätt i mun från börja och få till vinklar och avstånd rätt, annars blir det svårt att få bra i slutänden. Eftersom modellen helt och hållet var gjord av mässingsplåt (med undantag av hjul, kylare och framlyktor), var tänket kring hur bitarna skulle bockas till och hänga ihop en ny erfarenhet.

Till slut fick jag som sagt dock ihop det lilla underverket och kunde packa ner den (inlindad i mjukt toapapper) i en liten låda och bege mig till min far, för att överräcka den som farsdagspresent. Jag förstod att min far blev glad över att se bilen färdig och jag kände att han uppskattade arbetet jag lagt ner på den. Cirkeln var äntligen sluten, nästan trettio efter det att min far fått byggsatsen i sin hand, för att ha något att pyssla med när han var sjuk.

Dock slutar inte historien här, eftersom min far köpte två modeller av Göran. Jag sitter nu här med den andra lilla mässingsbyggsatsen framför mig och försöker ingjuta mod till att ta itu med denna om inte ännu större utmaning, en Volvo PV-4s. Jag får väl som med så många andra projekt, ge mig själv en deadline, ta ett djupt andetag och bara börja...

P.s.
Jag kollade just och upptäckte att Göran Eriksson fortfarande är aktiv. Nu under firmanamnet Teknobygg. Så Göran Eriksson, om du av någon outgrundlig anledning skulle snubbla över det här blogginlägget, skall du veta att dina modeller gjorde ett djupt intryck på en tonårsgrabb för snart trettio år sedan och att denna grabb långt senare som en vuxen man skulle avsluta det hans far påbörjade och han hade jätteskoj när han gjorde det. Tack Göran!

Sakta tillbaka igen...

2011-10-30T21:21:00.000+01:00

Livet har ibland en förmåga att komma i vägen för allt sådant som man egentligen skulle vilja ägna sig åt, dvs. sådant som får en att må bra. Det har varit extremt stormigt i min tillvaro det senaste halvåret och jag har inte vare sig haft tid eller lugn nog för att kunna ägna mig åt modellbygge.

Det började med en flytt för familjen. (Vi flyttade från villa till lägenhet.) När det gällde min lilla "modellbyggarverkstad", innebar det att jag skulle försöka packa ner det jag under tio års tid byggt upp. Jag skall erkänna att jag inledningsvis var ganska orolig beträffande möjligheterna till att få en lika bara fungerande verkstad som tidigare. Mitt modellbyggarskåp skulle plockas ner och sättas upp på nytt. Det blev en intressant genomgång av prylar som jag tydligen vid något tillfälle tyckt varit bra att spara på.... Nåväl, det blev bra till slut i alla fall. skåpet kom på plats och nästan allt hittade tillbaka dit det skulle vara (Fast jag fattar fortfarande inte var den där förpackningen med skalpellblad tagit vägen).

Mitt lite större bekymmer som jag funderade mycket kring vid flytten, var hur jag skulle göra med den verkstad som jag hade fixat till ute i vårt förråd. Jag avskyr att inte ha verktyg lätt tillgängliga när jag behöver dem, därför är ett utrymme för smart och effektiv förvaring av allt sådant viktigt. Jag hade dock en lösning på lut - Matkällaren! Detta utrymme på ungefär 1,8x1,1 m skulle jag förvandla från en vanlig matkällare med potatislår, dammigt betonggolv och spindelväv till en "miniverkstad".

Kofoten fick gå hårt fram och därefter satte jag dottern i arbete med färghinken. Slutligen satte jag en bänkskiva där potatislåren varit och la in ett självhäftande vinylgolv för att slippa den tråkiga betongytan på golvet.

Ja, så här blev det till slut, ett utrymme där jag har möjlighet att både ha verktyg, färg och beslag, samtidigt som jag kan ha saker framme som jag jobbar med (utan att behöva tänka på att plocka ihop det så fort jag måste avbryta).

Jag har dessutom märkt en fördel med det här utrymmet gentemot min tidigare verkstad och det är den jämna temperaturen, jag behöver inte vintertid gå ut till ett förråd som endast håller några få grader över noll och frysa om jag måste fixa med något. Matkällaren är varm och skön på vintern :)

Så nu återstår bara att komma igång igen med själva modellbyggandet, men det är en annan historia.

Idiotprojekt

2011-04-05T23:17:00.000+02:00

Ibland undrar jag varför jag ger mig på vissa modeller. Ett av de senare "stolleproven " är en pappersmodell, kanske inte låter så farligt, men om jag säger som så...det är en modell av luftskeppet Hindenburg och den blir 124 cm lång i färdigt skick! Jag fick av en händelse tag på modellen för 25 kr på nostalgimässan i Göteborg för ett par tre år sedan och har sedan haft den liggande. Då och då har jag gått och sneglat på den, men inte riktigt känt mig mogen för den, så för några månader sedan beslöt jag mig för att hugga in på den (gud vet vad jag egentligen tänkte för att komma fram till det beslutet).En stor modell brukar betyda stora delar, vilket i sig är ett problem eftersom en liten felpassning i en ände av en stor bit tenderar att fortplanta sig både vid monteringen av biten så att det syns väldigt mycket i slutet och genom modellen i sig. Det finns med andra ord inte någon större chans att gömma skavanker.

Jag funderade en del på hur jag skulle få plats med den under byggtiden, men det har än så länge inte blivit något problem, vad som däremot har varit på väg att göra mig nipprig är superdetaljeringen av modellen och det var i

den änden som hela projektet börjat.

Modellen från det tyska förlaget Schriber-bogen är rent fantastisk och full av detaljer. Allt finns med vilket jag kom att erfara då jag började bygga ihop styrhytten och passagerardäcket. Bilderna nedan ger ett hum om storleken (rutorna på skärplattan är 1x1 cm).

Jag satte igång med byggandet och fick efter ett par tre timmar en rätt ruggig insikt om hur lite av det jag pillar med som kommer att synas i slutänden. Hela inredningen skall ju vara inne i luftskeppet och endast synas genom pyttesmå fönster på undersidan. Om modellen sedan dessutom hängs upp i taket (Någonstans måste ju eländet förvaras), kommer inte en själ att kunna se allt jobb jag lagt ner på innanmätet.

Varför gör man då detta??? Frågan är i högsta grad berättigad och jag funderar fortfarande på ett bra och relevant svar. Det närmaste jag har kommit någon typ av svar är: "För att jag är man och för att jag kan!" Men vem vet... det hela kanske slutar som i verkligheten, med en stor jävla smäll! Undra om man kan få något slags kulturbidrag för att man arrangerar sin egen reenactment av katastrofen vid Lakehurst?

Klassiska modeller - Defiant och Whirlwind

2011-03-14T20:10:00.013+01:00

Jag har en hel del gamla modeller liggande och jag ställer mig ibland frågan vad skall jag göra med dem? Jag är nämligen inte en samlare på det sättet att jag vill sitta med en stor samling obyggda modeller. Jag vill som jag tidigare skrivit uppleva den där känslan av att bygga modellerna, att skapa och förfärdiga något. Jag funderar därför på om jag skall ge mig i kast med ett par av dessa gamla modeller och bygga dem i princip "strait from the box" utan att pilla med en massa extra detaljer. Kan vara kul att se hur bra resultatet blir och om de fortfarande håller måttet. I nuläget har jag plockat fram två gamla Airfix serie 1 modeller,

förpackningarna skulle jag tro är i från slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet (etiketten med den avlånga Airfix-logotypen och det röda vertikala strecket användes mellan åren 63-73 och kallas allmänt för typ 3 av samlare. Själva Airix-loggans utformning utan vågräta streck bakom namnet tyder på att det är från andra halvan av denna period), packade på det klassiska sättet i plastpåsar med instruktionerna på insidan av pappersetiketten. Observera prislappen på en av modellerna, 2:-. Idag kostar motsvarande modell ungefär hundra kronor, tala om prisutveckling!

Defiant är en gammal modell som ursprungligen är från 1960. Det är rätt kul att se hur Airfix fortfarande använder sinagamla formar, för när jag kollade deras hemsida såg jag en återutgivning av modellen.

Westland Whirlwind är ungefär lika gammal eller rättare sagt från 1958. Jag är dock osäker på om det är den här modellen som finns återutgiven hos Airfix nu, eftersom man 1978 kom med en förbättrad version av planet i serie 2. Den senare versionen har sittbrunn vilket inte den tidiga modellen är utrustad med.

Bägge modellerna är väldigt spartanska och saknar alla spår av detaljer som sittbrunn och annat finlir, men på sätt och vis är det charmen med dem. Enkelhetens estetik om man så vill.

Dock är inte allt trevligt och mysigt med det hela. Ett dilemma med modeller som har lite ålder är dekalerna, ofta har bärfilmen blivit missfärgad genom åren och kan vara rejält gul. Jag har dock ett bra medel mot detta, blekning med hjälp av solen. det tar ett tag men fungerar faktiskt riktigt bra. Det är i princip bara att placera dekalarket i det mest solbelysta fönstret i huset och sedan vänta ett par veckor (gäller att det är några soliga dagar också).

Airfixnostalgi igen...

2011-03-13T18:28:00.003+01:00

jag älskar nätauktioner, i alla fall när jag hittar något jag vill ha och sedan lyckas ropa in det. Det senaste i den kategorin är en gammal Airfixmodell av en BSA C15, en helt fantastisk liten brittisk 250 cc motorcykel som byggdes i början av 1960-talet. Jag kollade fakta om den på nätet och det handlar om en riktig klassiker som är riktigt eftertraktad. Nåväl, nu har jag ingen möjlighet att skaffa mig en riktig BSA C15 så jag får nöja mig med en modell istället. När paketet med modellen kom med posten och jag stod där med den i mina händer fick jag lite av den där flashback-känslan, det var nämligen inte första gången jag höll i den här Airfixmodellen. Jag har ett vagt minne av att jag i åtta-nioårsåldern försökte bygga den, men den var då för komplicerad och blev därför aldrig färdig, vad som hände med den i slutänden kommer jag inte ihåg.Jo, en rolig detalj är att motorcyklen som förekommer i Wallace & Gromit-filmen "A close shave" faktiskt är en aningen förenklad (eller naiv) version av en BSA C15.

Modellen i sig är ett riktigt litet konstverk, illustrationen på asken är urtjusig och den som har tänkt igenom hur modellen skall konstrueras har gjort ett riktigt bra jobb. Det märks att det är en gammal Airfix, då det helt saknas kromade delar på modellen. Jag tillhör dem som kan sitta och titta på en gammal byggmodellsritning och se en otrolig skönhet och estetik i den. Det handlar om att skapa en modell där delarna utgör ett smart och logiskt pussel och samtidigt på ritningen reda ut att presentera detta på ett pedagogiskt sätt så att alla skall fatta hur det hela skall sammanfogas.

Vad skall jag då göra med den här gamla modellen? Bygga den givetvis! Det skall bli ett nöje att nu ungefär 35 år efter att jag första gången satt med modellen framför mig, äntligen kunna få ihop den. Hmmm...jag får nog söka för det där, verkar som att jag har något ouppklarat när det gäller min barndom.

Kanoner, kanoner, kanoner!!!

2011-03-13T15:43:00.009+01:00

Så har det äntligen hänt, ännu ett samlarprojekt har nått sin fullbordan. Den här gången rör det sig om riktigt gamla saker, i alla fall om man ser till ursprunget för modellerna.

För att börja från början så fanns det när jag var liten under 1970-talet en firma vid namn "Life Like Hobby Kits" De gav ut en hel del kul modeller föreställande handeldvapen, vilda västern figurer, veteranbilar, pionjärflygplan m.m. (jag har fortfarande kvar deras produktkatalog från 1975 och den är helt fantastisk!). Det var relativt billiga modeller och förutom en liten Chevy Convertible modell 1937 som min far byggde åt mig innan jag blev självgående i mitt modellbygge så var det främst två modeller som satte spår i mitt minne, dels en 1/48 modell av en Bristol Boxkite, och dels en modell av en kanon från sent 1700-tal. Modellen av Bristol Boxkite, hade en lång historia modellmässigt och härstammade från ett brittiskt bolag som hette Inpact, vilket var verksamt under några år under mitten av 60-talet. formarna, hamnade sedan hos Pyro och när de försvann från marknaden köptes de upp av Life Like. Det var en fantastisk modell med massor av riggning och jag är fortfarande ganska imponerad över att jag som 11-12 åring fixade det. Planet gick tyvärr ett sorgligt öde till mötes då jag en gång råkade tappa det när jag skulle damma av det.

Modellen av kanonen blev dock mer långlivad, den var skalmässigt runt 1/15 skulle jag tro och hade även den en rätt lång historia. Ursprunget var en amerikansk firma som hette Palmer, denna Brooklyn baserade firma hade såväl bilar som båtar i sitt sortiment, men även mer udda modeller som skelett av en brontosaurus och en mammut. Förutom detta hade de även en serie på fem modeller föreställande olika typer av kanoner från olika tidsepoker. Dessa fem modeller kom precis som Inpacts flygmodeller att till slut hamna hos Life Like.

Ett antal år efter min första kanonmodell hittade jag av en slump ytterligare en av dessa kanoner, denna gång en Gatling. Tanken på att försöka få tag på alla fem modellerna har väl funnits där i bakhuvudet på mig och jag har till till och från sett dem på ebay. I höstas hände dock något ganska oväntat, jag hittade modellerna obyggda på Nostalgimässan i Göteborg. jag köpte de tre som jag visste att jag saknade (Gatlingen stod på en hylla på jobbet och jag hade för mig att 1700-tals pjäsen låg i en låda i förrådet). Väl hemma upptäckte jag till min fasa att den inte fanns i förrådet, jag var alltså fortfarande en modell kort, men nu har jag till slut tagit mig i kragen och skaffat den från USA via ebay.

Gatlingen skall jag renovera och den skall så småningom tillsammans med de andra fyra pryda en hylla någonstans i hemmet. Det är en ganska speciell känsla att bygga de här gamla modellerna.

Ritningen, lådan med sina illustrationer, delarna på sina gjutstammar, allt minner om en annan tid. Jag tycker visserligen mycket bra om nya modeller och uppskattar verkligen den exakthet och detaljrikedom som de har, men de saknar i många fall en del av den svårfångade känsla som gamla modeller har. kanske är det jag som direkt får associationer till min barndom och det bekymmersfria modellbyggande som jag ägnade mig år då.

Jo! en liten rolig detalj upptäckte jag när jag hade köpt modellerna i Göteborg, de var ursprungligen inköpta på Semo Hobby i Malmö, den fantastiska hobbyaffär som jag alltid besökte och handlade i när jag tillbringade skolloven hos min moster i Bunkeflostrand.

Titta jag flyger!

2011-03-13T10:53:00.005+01:00

Välkomna till mitt organiserade kaos, eller som det benämns till vardags, mitt modellbyggarskåp. Det har varit långa perioder av stiltje eller små sporadiska ryck när det gäller byggande, men nu är jag på gång igen, och för första gången på många år har jag satt igång med en modell av ett flygplan. Ironiskt nog börjar jag från början precis som när man skall lära sig flyga, dvs. med ett segelflygplan. Modellen köpte jag för några år sedan mest av en slump, eller till följd av ett smärre hjärnsläpp. Det var en byggsats från Huma som innehöll två segelflygplan från 30-taletoch det ena av dem var en SG38, vilken köptes in från Tyskland av flygvapnet under andra världskriget och tillverkades på licens i Halmstad. Det användes som första träningsplan i det under kriget växande flygvapnet. Med i lådan fanns även en modell av en Grunau Gr 9, även det ett tyskt segelflygplan.

SG 38 vilken var skälet till inköpet en gång i tiden har jag tänkt bygga i svenskt utförande, men Gr 9 som egentligen var en "bonusmodell" för mig har jag inte haft några speciella planer för. Jag beslöt därför att använda den för att testa hur riggning med gummiband fungerade.

Modellen är liten till sin storlek och består endast av åtta delar, men litet innebär ofta pilligt och så var fallet även här. Bygget gick dock smärtfritt, passningen var god och det enda som egentligen var knepigt, var att få allt i vinkel. Tack vare en mycket bra medföljande ritning över riggningen kändes det ganska enkelt att få reda på vart alla linor skulle gå. Ett litet borr behövdes för att göra hål i vingar och kropp (hålanvisningar fanns redan).

Själva riggningen som jag i skrivande stund kommit drygt halvvägs igenom har visat sig både enklare i vissa avseenden och svårare i andra än vad jag trodde från början. Jag blev väldigt imponerad över den elastiska trådens egenskaper. Det var i princip bara att fästa den i ena änden, sträcka den lagom mycket och fästa med lite superlim. Det fina i kråksången är att riggningen tack vare sin elasticitet inte blir superkänslig för beröring utan trådarna tål att man råkas stöta till dem (något som brukar vara liktydigt med katastrof i vanliga fall). Svårigheten i riggningen bestod dels i att samma fästpunkter behövde användas för flera linor och således kunde jag inte fixera linorna direkt eftersom det skulle innebära att hålet försluts och omöjliggör vidare arbete, men det handlar bara om planering av arbetet. Vad jag dock tycker är knepigare är att få det snyggt vid fästpunkterna. Det blir lätt spår av limmet i form av en liten upphöjning. Jag antar att det mest handlar om att hitta rätt lin och rätt teknik. Nu har jag använt superlim, men jag funderar på att använda trälim istället. tror jag skall testa det till roderlinorna på planet.

På det hela taget har det varit en rätt kul liten utmaning att ge sig i kast med och hade jag haft plats skulle det vart kul att bygga en liten platta att ställa den på, helst med ett par brunklädda tonårsgrabbar i kortbyxar bredvid så att man fick den där tyska 30-tals känslan.

Sprutbox i budgetvariant

2011-02-04T17:13:00.013+01:00

När jag pluggade och bodde ensam hade jag en enkel lösning på problemet med att fixa sprutbox med utsug när jag skulle måla något. Jag satte helt enkelt upp en stor wellpapplåda på spisen i vilken jag skurit ut ett hål för köksfläkten. Fläkten fick således stå för suget och ta hand om överflödiga färgpartiklar. En inte helt perfekt lösning, men det fungerade även om fläktfiltret aldrig blev som förr utan alltid kom att bära en lätt färgton av grönt och sandgult. När jag stadgade mig kände jag att det inte riktigt fungerade med att ockupera köket under ett par dagar för måleriarbeten. Det var ju skillnad när jag var själv, då var det ju bara jag som blev lidande av att jag inte kunde använda spisen och att halva diskbänken var belamrad av en kompressor och en massa färgburkar. Jag kan tillägga att jag lärde mig en hel del om att tillreda saker i mikron under den tiden. Sedan flera år tillbaka har därför en tanke gnagt i mitt huvud, jag behöver en bra lösning på det där med sprutbox. Jag funderade på diverse mer eller mindre fasta lösningar baserade på köksfläktar, men det föll oftast på att jag dels inte hade plats för att ha en permanent sprutbox uppe samt att det kanske skulle kräva att jag fixade ett utblås för den ganska starka fläkten i enheten.

Jag satt dock och surfade på nätet och fick av en ren slump se en jättesnygg och elegant lösning på sprutboxproblemet. En fantastisk portabel sprutbox. Det enda problemet med den här snygga lösningen var priset! jag var inte beredd att lägga 1000-1500 kr på en sprutbox.

Vad som ganska snabbt slog mig när jag tittade närmare på sprutboxen var att fläkten var väldigt lik en vanlig chassifläkt till en dator, detta satte igång en tankeprocess och när jag på jobbet kom att skrota ett par gamla datorer plockade jag ut fläktarna från dem. En gammal verktygsväska fick utgöra chassi till det som skulle bli min egen variant på temat portabel sprutbox. Två chassifläktar monterades i locket på väskan och en gammal 12 V transformator fick utgöra strömkälla, sedan var det bara att rota runt i förrådet efter material till filterramen och skärmväggarna. Alla delar mättes till så att de skulle kunna packas ner i väskan då boxen inte användes. Detta innebar att taket (som kom från plastglaset i en gammal tavelram för att jag skulle kunna ha en ljuskälla ovanför som gav bra arbetsbelysning) och botten (som var en bit plywood) i boxen fick göras så att de kunde delas på mitten. Sidoväggarna tillverkade jag av ett flexibelt bakbordunderlägg i plast samt några gamla listbitar, och några billiga magnetlås fick fungera som "låsning" när boxen monterades ihop.

Till filtret (som jag fortfarande inte hårdtestat) använde jag en ram av furulister, Insektsnät och en fyllning av kuddvadd. alltihop fästes i väskans lock framför fläktarna med fyra magnetlås.

Färdigmonterad är boxen stor nog för att rymma normalstora plastmodeller och med hjälp av min gamla vändskiva som inköpts på Biltema i historiens gryning blir det lätt att få tillräckligt med svängrum för mina normala behov av måleriarbeten.

Det är svårt att räkna på vad det hela kostat, eftersom jag använt mig av gammalt material som jag haft stående, men jag vet att jag totalt gjorde specifika inköp relaterade till det här bygget för ungefär 200 kr.

T-Ford forever!

2010-05-18T18:48:00.009+02:00

Så var man igång då med nya projekt. Jag kunde inte motstå denna underbara lilla 1/35 modell av en T-Ford i militär skrud eller rättare sagt en M.M.G.S. Mark 1916 Scout Car. Om jag har förstått det hela rätt så utgjorde de här bilarna en insatsstyrka som snabbt skulle kunna göra räder och ägna sig åt spaning.

Modellen visade sig vara som de flesta modeller från RPM vara av rätt rudimentär kvalitet. Jag tyckte att det var något bekant över modellen när jag satte igång och bygga ihop chassit. Min blick gick sakta mot vitrinskåpet och där stod den... systermodellen, en T-Ford i pansarbilsutförande.

Jag byggde modellen av pansarbilen från det polsk-ryska kriget 1919-1921 för ett antal år sedan. När jag nu tittade närmare på den såg jag att det var samma chassi som på den nya modellen, samma gjutstammar och således samma svordomar som då över den taskiga passformen på delarna. Detaljerna är grova, man ser att de bägge formhalvorna inte passat helt mot varann och dessutom finns det en del gjutskägg.

Nåväl, tålmodigt filande, spackel till "ejector pin marks" samt metalltråd till stag och avgasrör. resultatet blev ett acceptabelt chassi.

Karossen har även den samma typ av problem med halvdassig gjutning, dock förvånas jag ibland av hur små och spröda vissa delar är. Detta gör att jag får väldigt motsägelsefulla känslor inför modellens kvalitet. Att sedan byggbeskrivningen är så luddig att jag måste gissa mig till placeringen på en del saker gör det inte lättare (den sittande figuren på bilden var jag tvungen använda för att få förarsätet någolunda rätt).

Nu återstår en del smådetaljer, strålkastare (som saknar glas) och beväpning, en Vickerskulspruta med ett par rejäla sinkmarks på (grrr!), sedan är det dags för målning, vilket kommer bli mycket roligare.

Long time, no seeing!

2010-05-18T08:32:00.001+02:00

Det var ett bra tag sedan jag skrev något, en sommar hann komma och gå, så även en höst en vinter och nästan en hel vår. Sitter här nu och tittar in i mitt "modellbyggarskåp", funderandes på vad jag skall göra framöver. Det kliar verkligen i fingrarna. Vill så gärna sätta mig ner och sjunka in i min lilla värld av modeller.

Varför gör jag då inte det? Bra fråga, svaret är att jag inte har riktigt den ro i kroppen som behövs för att kunna fokusera på modellbygge. Visst jag har "varit inne och vänt" i skåpet, men det har inte blivit några längre sittningar.

Vad har jag då på gång? ..... Alldeles för mycket är jag rädd. För det första är jag nu föräldraledig och skall vara så i hela tre månader. Detta är något min dotter ser fram emot enormt mycket, eftersom jag då kan hålla på och sysselsätta henne i det oändliga. För det andra skall jag bege mig ut på en "studieresa" till Normandie för att titta på invasionsstränderna.

Jag har dock en tanke om att jag under den här ledigheten skall försöka komma igång med mitt skrivande igen, att få en rutin i det och göra det till en vana. Om det sedan blir någon tid över för modellbyggande får vi se, men det här är i alla fall ett försök till nystart.

Alla byggprojekt är inte stora...

2009-04-16T22:36:00.003+02:00

Idag på väg hem efter ett besök i Varberg var min kära hustru och min dotter inne på Kupan och tittade. Resultatet av detta var en mycket exalterad 6-åring som hittat ett klippark med Pettsson & Findus lilla gård. Hon hann knappt in i bilen innan hon med bestämd röst förklarade "Pappa jag vill att du skall bygga denna med mig när vi kommer hem!" Jaha där var den kvällen räddad...

Så väl hemma var det bara att sätta igång med att skära, ritsa, klippa och limma. Hanna följde mitt arbete noga och agerade arbetsledare, själv ville hon bara vika till delarna efter att jag ritsat dem och skurit ut dem, dessutom kom Bollibompa emellan och hon förklarade för mig att jag gott kunde fortsätta så att hönshuset blev klart, hönorna behövde ju någonstans att bo och därför var det viktigt att jag fixade det ikväll.

Jag skall dock inte klaga, jag älskar Sven Nordqvists berättelser och illustrationer, och att då få händerna på ett faktiskt rätt bra klippark ritat av honom var inte alls dumt.

Modellerna var enkla men snygga och på ett par tre timmar hade vi fått ihop alltihop. Allteftersom de olika delarna blev klara bar Hanna in dem på sitt rum och jag kunde från min plats vid köksbordet höra hur hon genast började leka med Pettsson, Findus och hönsen.Ett begränsat, enkelt men roligt litet projekt för en torsdagskväll. Jag skall väl erkänna att jag varken orkade eller fick möjlighet till att ägna mig åt finlir när det gällde utskärning och passning (ingen idé då det handlade om något som skulle användas som leksaker) , men jag har en liten plan om att fixa ihop en liten Pettssongård åt mig själv någon dag, kanske i halv skala gämfört med den här modellen. Jag var nämligen förutseende nog att lägga klipparken i skannern och fixa en digital kopia åt mig själv innan jag satte kniven i dem.

Man kan ju aldrig bli för gammal för Pettsson och Findus.... :)

Sidospår under påsken

2009-04-14T08:57:00.006+02:00

Jodå, påsken har varit bra, jag skall inte klaga, det har blivit tid för både släkt och mat. Några dagar innan påsk däremot hände något som fick igång min hjärna lite extra. Av en ren händelse hittade jag en sida på nätet där någon hade skannat in pysslsidor från gamla Allers familjejournal. De tidningar som man skannat in var från 1920-talet. Det bästa av allt var att där fanns med fronten till en modellteater!!!
Jaha...och?? undrar då den icke invigde.

Jo, när jag växte upp så hade min farmor en hel hög med just sådana gamla Allers liggande (50-60 stycken) och jag älskade att bläddra i dem. Det var en helt annan värld som visade sig i dessa gamla tidningar med sina vackra illustrationer, annorlunda texter, lövsågningsritningar och klippark. De luktade gammalt, pappret var tunt och lätt gulnat, men de var helt fantastiska. Det var här som jag för första gången stötte på begreppet modellteater. I tidningarna fanns både ritningar på hur man skulle bygga teatrarna och tryckta fronter som man limmade upp på kartong eller plywood. Dessutom fanns det ett stort utbud av pjäser. Man fick i tre till fyra nummer av tidningen tillräckligt med material för att kunna sätta upp ne hel liten teaterpjäs. Kulisser, figurer och manus, allt fanns där, och det var inga dåliga grejer. Ofta innehöll kulisserna olika "mekaniska" funktioner som skulle hjälpa till att skapa en dramatisk stämning.
Jag var väl runt 11-12 år när jag sålunda från dessa gamla ritningar byggde min första modellteater. Det var en ganska avancerad historia byggd i plywood och furulister. Finessen med den var att den gick att fälla ihop så att den inte blev mycket större än en ordinär portfölj. Givetvis fick jag inte (och ville inte) klippa ut något från de gamla tidningarna, så jag fick istället gå lös på kopieringsmaskinen. Färgkopiering fanns inte på den tiden så det blev till att själv färglägga de gråa kopiorna. Resultatet blev dock över förväntan och jag minns hur förundrad jag var över den djupverkan som bildades. Modellteatern jag byggde var en kul sak som höll mig sysselsatt under lång tid, jag kan inte minnas att jag spelade några föreställningar för publik, men jag satt och knåpade väldigt mycket med avancerade kulissbyggen (jag har således inte anlag för skådespeleri utan för scenografi). Teatern är borta sedan många år och så är även de gamla tidningarna. Min "hånga" faster fick en gång för sig att hon ta med sig tidningarna för att sälja dem (kärringen har alltid varit gniden) och så var de borta. Jag har dock under under åren som gått aldrig riktigt kunnat släppa dessa gamla tidningar mentalt.

Tillbaka till nutiden. Den teaterfront som fanns inskannad på nätet var en en av de vackrare jag sett och det behövdes ingen längre fundering innan jag bestämt mig för att bygga den. Min första tanke var att bara bygga själva fronten, men som med alla projekt man företar sig så har de en tendens att växa. Med de fantastiska färgskrivare som finns idagvar det ingen konst att få fram fina kopior på bladen och sedan var det bara att börja klistra upp alla delarna på ett stadigt kartongark. Utskärningen var en historia för sig och ganska jobbig (resulterade i rejäl blåsa på långfingret som stödde kniven). När väl fronten var utskuren och ihoplimmad, insåg jag att det måste byggas någon slags upphängningsanordning för ridån (inga ritningar på en sådan fanns med). Efter en lång stunds grunnande och skissande, hade jag således ritat ihop hur scenen skulle konstrueras, och eftersom jag hade kartong kvar var det bara att sätta igång. Jag tycker det är lite av en utmaning att få ihop det hela genom att bara använda kartong som btggnadsmaterial (och så mycket enklare när jag tröttnar på bygget och skall skicka skiten i återvinningscontainern). Golvet till scenen hittade jag på en webbsida med dockskåpsprylar (färdiga golvbitar att trycka ut och limma på plats).

I dagsläget har jag bara tryckt ut ett par kulisser på prov för att testa hur det hela tar sig ut och en hel del småsaker på teatern återstår fixa till (bl.a. scenbelysning). Jag är dock rätt nöjd med vad ett par tre dagars pysslande resulterat i.

Fredrik är således nu teaterchef och min dotter har redan börjat efterfråga vad jag skall sätta upp för pjäser (hon har redan bokat in sig som publik).

Familjeutflykt

2009-04-05T19:00:00.000+02:00

Söndag morgon, väckarklockan ringer tidigt och hela familjen masar sig upp (utom dottern som tydligen är ett med sitt täcke) för att göra sig färdiga för en liten söndagsresa till Göteborg. Vi skall nämligen till Nostalgimässan. Kaffe och bullar packas ner och klockan 9 anländer farfar som också skall med oss. Väl framme fikas det och sedan bär det av in på mässan. Nostalgimässan är verkligen nördarna paradis. Här kan man hitta allt möjligt, modelljärnvägssaker, gamla leksaker, bokmärken, kapsyler och allt annat mellan himmel och jord som man kan tänka sig att någon människa kan få för sig att samla på. Det fantastiska i sammanhanget att det verkligen finns samlare för i princip allt som finns representerat på mässan. Detta faktum gör mig extremt nyfiken på hur tusan det ser ut hemma hos en del av dessa samlare.

Nåväl, väl inne tog min jaktinstinkt vid, och det dröjde inte länge förrän jag fått korn på något jag ville ha. En gammal plastmodell av fabrikatet Adams som härrörde från 1959. Modellen av luftballongen "La Coquette" i filmen "Jorden runt på 80 dagar". Jag måste än en gång erkänna att jag är svag för udda modeller och en modell av en luftballong som förekommit i en gammal film faller absolut i denna kategori. Dessutom tycker jag att kartongerna till dessa gamla 50 och 60-tals modeller är så otroligt vackra.

Modellen i sig är inte av det knepigare slaget, det är inte många delar (en luftballong är ju egentligen bara en boll med en korg under). Vad som dock gör modellen rolig är hur man löst det hela. Det finns med en bottenplatta som föreställer ett landskap från mycket hög höjd, själva ballongen skall sedan med hjälp av en ståltråd "sväva" över denna platta. Runt kulan som utgör vätgasballongen skall man trä ett medföljande nät av samma typ som förekommer runt julskinka. Dekorationerna utgörs av dekaler och i korgen skall Phillias Fogg stå och hålla den fritt hängande Paspartou i handen. Det hela är så underbart charmigt att min hjärna slog en frivolt och skrek "Vill ha!!!" En gammal plastmodell senare gick jag omkring och log, jaktradarn var dock påkopplad och visst hittade jag en del som väckte mitt intresse, men tyvärr finns det även en ekonomisk verklighet, jag betalar helt enkelt inte hur många hundra kronor som helst för en gammal plastmodell.

Vad jag dock unnade mig var ett set med diamantfilar i miniatyr. Man skall aldrig underskatta nyttan av verktyg som kan komma åt i trånga utrymmen.

När familjen strosat runt länge och väl, tittat på allt som fanns och gång efter annan drabbats av "Åhhh den där kommer jag ihåg från när jag var liten...", märkte vi att det började bli lätt oroligt hos den yngre (6-åriga) delen av familjen. Vi konstaterade att alla var nöjda och banade väg mot utgången för att sedan bege oss mot Ikea i Kållered där det blev middag och sedan shopping.

Att genomföra ett besök på Ikea är faktiskt en fysisk prestation som tillsammans med ett besök på Gekås borde ingå som en del av en svensk klassiker. Nåväl nu är familjen hemma igen och jag sitter här och funderar på om jag skall bygga modellen jag köpt eller bara spara den, båda alternativen har ju sin tjusning...

Med hälsning från Moder Ryssland!

2009-04-05T18:32:00.003+02:00

Igår kväll träffade jag min kompis A från Växjö. Vi har kännt varann sedan gymnasietiden och är av samma skrot och korn (lika galna båda två). Vi hade bestämt att gå på bio och se filmen "Watchmen" vilken för övrigt var en fantastisk filmatisering av Alan Moores serieroman. A hade för en tid sedan varit i Moskva och med därifrån hade han två fantastiska presenter till mig.

Ett tygmärke från vad jag misstänker är de ryska pansartrupperna (jag får snacka med någon som kan språker för en översättning), samt en replik av en gammal sovjetisk soldatmössa, en "Shlem" eller "Budionovka", en typ av mössa som användes under hela tiden från inbördeskriget till början av andra världskriget.

Visst är den underbar kamrater!

Gud hör bön!

2009-04-02T08:05:00.005+02:00

Igår hade jag världens flyt alltså! Saken var den att jag vägrade ge upp mitt sökande efter den elastiska tråden och efter ett tag kom jag att tänka på den lilla symaskinsaffären som tidigare låg nere i stan, men som ägaren flyttat hem till sitt garage i Skogstorp. Jag hittade telefonnummret och efter en stunds förklarande visade det sig att han förmodligen hade det jag sökte.
Sagt och gjort, efter jobbet körde jag dit och det visade sig att han hade två rullar kvar av just den sort jag ville ha (restlagret från hans gamla affär). Jag tvekade inte en sekund utan köpte en av rullarna (200 meter på rullen, så den räcker en livstid) för 30:-, billigt!
Testade egenskaperna hos tråden när jag kom hem och den verkar vara precis den perfekta riggtråden, reagerar precis som utlovats i artikeln.
Nu väntar ett par tre flygplan på riggning...

Vill ha tag på "gummiband"

2009-03-30T16:00:00.001+02:00

Jag blir så trött emellanåt på att civilisationsutvecklingen verkar så långt borta....och då menar jag främst inte rent fysiskt, utan mer på det mentala planet. Verkar det kryptiskt? Ok, jag skall försöka förklara orsaken till min frustration.

För ett par veckor sedan läste jag på nätet en artikel där man tipsade om ett smart sätt för att fixa snygga rigglinor till dubbeldäckare i mindre skalor. Lösningen var elastisk sytråd, vilken dels var lätt att arbeta med, såg snygg ut samt gick att fästa lätt med superlim. Wow! tänkte jag det här är ju precis vad jag letat efter. Med i artikeln fanns till och med en bild på produkten i fråga.
Glad i hågen gick jag således till en sybehörsaffär här i stan och fick reda på att något sådant hade de inte (erbjöd mig istället ett resårband tillräckligt tjockt för att kunna ha som bogsertross) och samtidigt lät de mig förstå att om de inte hade det hemma så går det inte att få fram. Punkt slut! Det fanns absolut inget intresse för att ta reda på vad det var jag egentligen efterfrågade och om det skulle vara möjligt att fixa fram detta.

Jag blir som sagt lite trött när jag tvingas ha att göra med den här typen av människor. Inget nytt kommer någonsin att dyka upp i deras värld och service är att när man låter kunden handla av det sortiment som han beslutat sig för att tillhandahålla (någon gång på stenåldern). Har jag som kund andra behov så får jag söka mig någon annanstans. Det känns som om jag hade haft ett möte med ättlingar till de människor som tyckte att "den där nymodigheten som kallas för hjul är inget som har någon framtid för sig, det är bättre och säkrare att släpa stembumlingarna!".

Nåväl jag får väl fortsätta min jakt på den elastiska sytråden (Hmmm... kanske ett bra tema till en Indiana Jones-film).

Nostalgitripp igen

2009-03-26T22:40:00.006+01:00

Idag fick jag ett traderaköp levererat. Det var ännu en nostalgitripp från mitten av 70-talet. Airfix stora modell av skeppet Mayflower. Modellen är en "serie 8" modell, vilket innebar att den på sin tid var relativt dyr (serie 1 var billigast) och stor. Nu betalade jag motsvarande vad en modell som då var i serie 1 från Airfix kostar idag. Ironiskt med tanke på att många av Airfix modeller fortfarande tillverkas i samma formar som på 70-talet och således alltså är samma modell. Tja, de har väl rätt på antikrundan, antikviteter kan vara riktigt billiga och prisvärda.
Har dessutom fått modellen av Vostok nu, wow! vilken känsla att få öppna asken och veckla ut den mer än 30 år gamla ritningen. Jag gick i barndom! Min familj måste tro att jag är knäpp när jag leende sitter och stirrar ner i asken till en gammal byggmodell...

Nya bra prylar...

2009-03-26T22:17:00.006+01:00

Surfade runt bland onlineaffärerna för modellbyggare och hittade hos White Ensign Models följande lilla underbara verktyg.

Ett "Rivet-R Rivet Tool" vad är då det? Jo som de själva beskriver det,

"This is an attachment for a standard craft/hobby knife. Use this tool to scribe rivets on plastic, resin and even soft metals. This tool makes round imprints rather than the square imprints made by other tools.
The tool comes with 4 separate wheels with the following pitch (distance between teeth tips):
0.75mm (~0.03in), 1.00mm (~0.04in), 1.25mm (~0.05in) & 1.50mm (~0.06in)."

Priset? endast 8£ (vill köpa!!!).

Även hjul med distanserna .65mm & 0.55mm finns att köpa till för 4£.

Hittade även ett tillbehör till det bockningsverktyg i miniatyr som jag har till etsade mässingsdetaljer. En mall för att kunna bocka till handtag i tunn tråd...,hur har jag kunnat klara mig utan en sådan!!! 2.48£ (som hittat!).

jag tänker inte göra en längre filosofisk utläggning om verktyg här (spar den till senare), men visst är det roligare att bygga saker om man har tillgång till bra verktyg (oavsett om det är plastmodeller eller stora hus).

Gamla och äldre flytetyg...

2009-03-23T15:10:00.005+01:00

Det är något speciellt med gamla plastmodeller, Inte för att de var bättre förr, nä långt ifrån. Så välgjorda, exakta och detaljerade som dagens modeller är de inte. Vad är det då för speciellt med dem?

Jo för det första är det väl själva valet av modeller. Om man kollar lite bland gamla byggsatser så hittar man modeller av rent otroliga saker (varav vissa som ingen plastmodellsfabrikant skulle våga satsa pengar på att ge ut idag). I mina gömmor har jag bland annat den här modellen föreställande.... tja vad skall man säga, en pirat och en före detta pirat eller???

Dessutom finns det en viss charm i den "klumpighet" som en del av dessa gamla modeller är behäftade med. man märker tydligt att det i många fall var viktigare att fånga själva konceptet som modellen representerade än att fixa till en exakt skalmodell. Ytterligare en sak som skiljer många gamla modeller från nyare är sättet man löst själva konstruktionen av modellen, sättet som delarna är gjutna på och tanken bakom hur de skall monteras ihop, inte alltid det bästa, men ack så charmigt.

För ett tag sedan hittade jag gamla fartygsmodeller från amerikanska Pyro på Tradera. jag såg till att ropa hem några stycken. Tanken var väl först att jag bara skulle ha dem liggande för att titta på dem då och då, men jag kunde bara inte låta bli att sätta igång att bygga dem. Jo jag vet att en del samlare förmodligen skriker av förfäran, men jag är ingen rättroende samlare, jag är en modellbyggare och att få sätta mig ner och bygga en sådan här gammal modell är för mig en mycket speciell upplevelse.

Den första av dessa Pyromodeller som jag byggde var en modell av en utriggad kanot från Fidji. En underbar och udda modell som faktiskt var svårare att få ihop än jag först trodde. Det knepiga var framförallt passningen (vilken inte var den bästa och bidrog till mycket spacklande och putsande). resultatet blev dock mycket bättre än jag först hade vågat hoppats på.

Pyromodell nummer två, vilken jag håller på med nu är en modell av Henrik den VIII:s flaggskepp Henry Grace a´Dieu. Byggsatsen saknade ritning, men det stoppade inte mig. Har i dagsläget kommit ungefär halvvägs och är klar med målning av skeppet (De var riktigt engagerade målarkluddar på 1500-talet när det gällde att sätta färg på sina skepp).

Det svåra återstår...riggen!

Hur det hela började...

2009-03-20T14:04:00.007+01:00

Hur det hela började med mitt modellbyggande vet jag egentligen inte. Jag vet att min far byggde plastmodeller när de dök upp i hans ungdom under 50-talet. Han har berättat för mig om Revellmodeller som han byggde. Mina egna första minnen av plastmodellbyggande är troligen från när jag var fem eller sex år. Jag kommer ihåg att min far byggde en liten Airfixmodell av segelfartyget Revenge åt mig. Att jag minns detta beror på att jag av någon anledning blev arg på honom och förstörde dekalerna som satt modellen. Förmodligen handlade det om att jag själv ville göra mer på modellen och inte tyckte att pappa skulle hjälpa mig att bygga den. Jag hade kvar modellen i många år och just de trasiga dekalerna på den i övrigt omålade plastmodellen, var på något sätt en symbol för starten på mitt liv som modellbyggare. Mitt andra minne från denna början, vet jag är minnet av den första modell som jag byggde själv. Jag var sex år och hade kommit hem på eftermiddagen efter att ha varit på lekis under förmiddagen. På mitt rum fanns en obyggd modell av en månlandare. Modellen var inte precis den enklaste och tanken var att pappa skulle hjälpa mig med att bygga den. Jag var dock otålig och tyckte att det var en evighet tills kvällen då han skulle komma hem från jobbet. Av någon anledning tog jag saken i egna händer och satte själv igång med att bygga månlandaren. Den skulle stå på en rund platta föreställande månens yta och hade två austronauter och lite vetenskaplig utrustning som extrautrustning. Gissa vad? Jo jag fick ihop modellen helt enligt ritningen. Målning var inget som förekom på den här tiden, men dekalerna fick jag tydligen också dit. Så när min far kom hem på kvällen var jag klar med modellen. Vad hans reaktion blev minns jag tyvärr inte, men jag antar att han måste blivit en aning förvånad över vad jag lyckats med.
Även denna modell hade jag kvar i många år och sista gången jag tittade på den (innan den slutligen gick hädan) var 1998. Jag kan fortfarande se den framför mig, lite sned och vind, med torkat plastlim som stack fram vid skarvarna mellan bitarna. En del av de tunnaste delarna typ antenner och liknande var sedan länge borta, men trots detta var den ändå så fantastiskt bra byggd. I alla fall om man betänker att det var en mycket otålig sexåring som gjort det.

Hittar ibland den här gamla modellen på nätet och varenda gång jag ser den blir jag alldeles varm innombords och tänker på den där sexåringen och om han kunde ana vad den där eftermiddagen skulle betyda för honom de trettifem följande åren och om hans far förstod vad det var för en fantastisk värld han gläntat på dörren till, när han visade sin son hur man bygger plastmodeller.

Jag har fått reda på att Aifix förmodligen skall ge ut modellen av månlandaren på nytt under det kommande året. Det är kanske dags att sluta cirkeln, genom att en eftermiddag sätta mig ner och bygga den på nytt (kanske skall köpa en åt min dotter också).

Vostok!!!

2009-03-19T13:22:00.006+01:00

Jippieee!

Nu lyckades jag fixa en nostalgitripp åt mig själv. Tradera kan vara fantastiskt ibland.Ropade in en gammal Airfixmodell från mitten av 70-talet. Underbart! (och dyr blev den inte heller)

Minns modellen från min barndoms Airfixkataloger och kommer ihåg hur häftig jag tyckte den var, nu skall jag äntligen (30 år senare) få hålla den i mina händer...

Vill ha!!!!

2009-03-19T10:48:00.003+01:00

På min önskelista över modeller jag vill köpa står just nu dessa två högst upp. Jag är jättesvag för Fåret Shaun och de här modellerna är ju bara "supergulliga"!Tyvärr har min snart sexåriga dotter spänt ögonen i mig och mycket strängt sagt till mig "Pappa DU får INTE köpa några fler modeller innan du byggt dem du har!"

Aj då! det innebär att jag förmodligen får vänta tills jag blivit pensionär (om ung. 25 år) innan jag får köpa några nya modeller.... *suck*

Länk till spökhuset

2009-03-19T10:19:00.002+01:00

Pappersmodellen av Norman Bates hus finns tillgänglig gratis på http://www.haunteddimensions.raykeim.com/
Fantastisk sida med många snygga husmodeller.

En nattlig promenad med kameran...

2009-03-18T21:49:00.006+01:00

Var ute på en nattlig promenad och fotograferade den lokala arkitekturen här i Skogstorp. Hittade följande hus på en höjd jämte ett nedgånget motell. Trevlig kåk, undrar om det är till salu och när jag får tag i ägaren skall jag dessutom fråga om det är stambytt.Nä... det var nog ingen bra idé att fråga ägaren, han verkade lite vresig (och skum) och hans morsa var inte så talför heller....

Samtidigt i "verkligheten":

Såja, då var modellen av Norman Bates hus färdig, blev inte så tokig, det är väl bara stolparna till verandan jag inte är riktigt nöjd med, de blev lite för veka och därför inte helt raka, men vad kan man begära av en fallfärdig kåk som denna. Jag upptäckte att det var snyggast att måla baksidorna på räckena svarta, hade de fått vara vita (som pappret) hade helhetsintrycket försämrats radikalt.

Det var en kul modell att knåpa ihop och med lite "bonuspillande" för fönster så tog det ungefär tre kvällar. Det hade varit kul att fortsätta med en modell av själva motellet och skylten vid vägen... (tror tyvärr dock inte att det finns några sådana modeller).

Nåväl, får väl leta rätt på en bild av Norman Bates i helfigur som jag kan ställa på verandan.

Men innan dess skall jag gå och ta en lång varm dusch.....

Sidospår

2009-03-17T15:13:00.007+01:00

Jaha, så blev det ett litet sidospår, eller sidoprojekt igen....

En modell av skräckhuset nummer ett... Norman Bates hus från filmen Psycho (1960).

Hittade en pappersmodell på nätet som jag blev "lite sugen" på att bygga.

Sagt och gjort, modellen blev nerladdad och utskriven, varpå jag kastade mig över projektet.

På det hela taget har modellen varit riktigt bra (så här långt i alla fall). Den är snyggt ritad, vettigt konstruerad och kul att bygga.
Modellens fönster är en liten historia för sig. Det fanns nämligen möjlighet till att skapa lite djup i dem genom att skära ut det tryckta fönstret och istället sätta dit en liten "låda" innanför som fönsternisch. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra så, dock flög f-n i mig och jag fick för mig att sätta "glas" i alla fönster också.

Kollar man riktigt noga ser man Norman Bates mamma sitta i det övre vänstra fönstret.

Taket, verandan och trapporna återstår, sedan får jag väl sätta mig ner och se filmen (det var några år sedan sist).

Min dotters bild av mig...

2009-03-16T13:56:00.006+01:00

Min dotter Hanna (snart 6 år) fick tag på digitalkameran och fotade mig när jag var mitt upp i målandet.

Tja, vad skall man säga...bilden blev ju bra, hon har alla möjligheter till att bli en duktig fotograf.

jag undrar dock i mitt stilla sinne ibland om mitt modellbyggande påverkar henne positivt på något sätt. Som pappa kan jag ju alltid hoppas på att hon blir intresserad av den här hobbyn. Mycket bättre fritidssysselsättning än någon jäkla knattefotboll där en massa föräldrar som tar det hela på alltför stort allvar står vid sidan om planen och skriker på såväl de stackars ungarna som varandra (jag vet, jag har bott granne med en fotbollsplan under hela min uppväxt och låt mig säga som så, jag har blivit imun mot allt vad fotbollsintesse heter).

Vissa saker kan jag bara inte motstå...

2009-03-08T14:13:00.002+01:00

Ibland skrämmer jag mig själv! Jag var iväg igår och skulle köpa mjölk och lite andra nödvändigheter. I ögonvrån ser jag plötsligt kinderäggsliknande förpackningar och genast visste jag att jag bara måste ha dem. Tja, vad skall jag säga, jag kommer väl aldrig att växa upp, men visst är de söta!!!

Hästar är ett elände!

2009-03-08T12:10:00.012+01:00

Om jag skall rangordna olika typer av modeller efter hur roliga de är att bygga och måla, så kommer nog historiska figurer överst. Byggande och målande av figurer i olika skalor är i mitt tycke ofta det knepigaste och mest utmanande man kan ge sig på. varför då detta? Jo, det är väl precis som när man skall teckna människor, det knepiga är att få med det där lilla extra som ger liv och karaktär åt figuren.

Vi människor ser direkt om något inte stämmer med exempelvis ett ansikte. Vi märker om ögonen skelar, om munnen är sned etc. En figur med hud, hår och kläder är väldigt komplex när man tittar på olika nyanser, texturer och skuggor som förekommer.
Låt mig förklara: Om jag målar en bilkaross i modell, så är det i grunden en ganska plan yta som täcks med en enhetlig färg. Visst kan det förekomma detaljer som jag beroende på vad fordonet varit med om kan välja att framhäva genom färgskiftningar (åldrad och väderbiten färg på utsatta ställen exempelvis). När jag däremot målar ett ansikte eller ett klädesplagg finns det större variationer. Ansiktet i sig innehåller ett otal nyanser (mörkare kring ögon, ljusare panna, näsryg m.m.). Kläder återspeglar färg olika beroende på material. Dessutom gör den lilla skalan på figurerna att man måste överdriva färger och förstärka skuggor och högdagrar för att det hela inte skall se platt och livlöst ut.

En ytterligare aspekt på det hela är att figurer ofta kan målas väldigt färggranna. Äldre tiders uniformer var ju mer eller mindre gjorda för att synas och imponera.

Det finns dock en del av figurmålandet som jag alltid fasar över.....HÄSTAR!

Hästar är i min bok ett elände. Varför? tja... för det första har jag aldrig riktigt gillat hästar (man kan väl säga att jag har en viss respekt för dem). De få gånger (kan räknas på ena handens fingrar) jag suttit på en häst har varit rätt patetiska förevisningar. detta borde ju dock inte inte vara ett hinder för att måla hästar. Vad som dock varit ett hinder är min dåliga kunskap om hästar. jag vet alldeles för lite om hästars raser, anatomi, färgsättning, m.m. för att säkert kunna återskapa dem korrekt i miniatyr. Dessutom utgör den utrustning som en häst skall ha ett smärre mysterium för mig. jag skulle aldrig reda ut att sela på en häst. Att sedan försöka begripa sig på denna utrustning, fast i en tvåhundra år gammal variant, med influenser från centraleuropa ger mig ganska snabbt ångerst.

Man inser ganska snabbt att det som skall målas på en häst är enorma ytor päls och hår som förutom variationer i färgen, har förmågan att återspegla ljuset på ett sätt som ger ännu mer skiftningar i färgen. *suck*

Nåväl, det är trots svårigheterna, eller kanske tack vare dem som jag gillar att måla figurer.

Just nu sitter jag med en modell som jag tyckt om ända sen jag var liten. Jag tror det var 1976 som modellen först dök upp. Den var en av de sista modellerna i Airfix serie med historiska figurer i 54mm skalan. Denna serie figurer är för övrigt i mitt tycke de finaste modeller som Airfix någonsin gjort. Som liten byggde jag två av modellerna i denna serie med figurer, men sedan dröjde det till början av 2000-talet innan jag av en händelse upptäckte att vissa av dem kommit ut på nytt. Jag fick då för mig att köpa de fyra som fanns ute vid tillfället och under åren som följde växte en tanke och en längtan efter att få tag på samtliga modeller i serien. Efter upptäckten av tradera och e-bay kunde jag till slut förverkliga detta. En av de sista modellerna (och samtidigt en av de sällsyntaste) som jag fick tag på var modellen jag nu byggt ihop och håller på att måla. En bengalisk lansiär från 1901. Modellen är så oroligt snygg i sitt utförande och häftig i sin färgsättning att man bara måste älska den. samtidigt är den en riktig utmaning, just på grund av sin färgsättning. den som försökt måla med gul färg vet vad jag menar (gult täcker notoriskt dåligt och är otroligt svårt att skapa skuggor och högdagrar i).

I skrivande stund har jag fått ordning på uniformen från huvudet ner till rockkanten. Tycker faktiskt att jag fått till såväl ansikte som turban och den gula rocken rätt bra.

Vad som återstår förutom detaljer som vapen är.....Hästen!!! Det är inte utan en viss klump i magen som jag står inför denna uppgift. Nåväl, det får inte avskräcka mig. Jag tänker inte låta det gå dithän att jag lägger undan modellen och börjar på en annan bara för att jag drar mig för att måla en liten häst...(herregud, jag är nog ett fall för Freud...hippofobi eller något!).

Magiska skåp som leder till andra platser än Narnia...

2009-02-26T12:00:00.001+01:00

Nu skall jag försöka mig på att skriva lite om den del av min tillvaro som hängt med mig längst. Jag har en last som jag nästan misstänker är mer eller mindre medfödd.....

Jag är modellbyggare!!! Har alltid varit och kommer alltid att förbli!

Varför håller jag då på att dilla om detta, jo min tanke var jag här i bloggen skall ta och flumma ut kring min hobby i allmänhet och mina små projekt i synnerhet.

Var skall jag börja då.. ja varför inte med ytor, arbetsytor rättare sagt. Under alla år som jag byggt modeller har jag alltid brottats med samma problem, en plats där jag kan hålla till med mitt byggande. Innan jag flyttade hemifrån var det skrivbordet på mitt rum som gällde, samt arbetsbänken i min pappas förråd. Det hela fungerade ganska bra, om man undantar de tillfällen då ett större bygge råkade sammanfalla med kravet på att städa på rummet.

När jag flyttade hemifrån ställdes jag inför nya såväl möjligheter som problem. Jag kunde då jag bodde ensam helt själv styra och ställa när det gällde modellbyggandet. Problemet var dock att jag saknade en permanent plats där jag kunde ha modellbygget stående. Jag var tvungen att plocka fram och plocka undan mitt bygge jämt och ständigt eftersom det inte fanns plats för att ha sakerna framme jämt (Ingen höjdare att ha ett pågående bygge framme i vardagsrummet när man hade fest).

För mig fungerar det så att om jag behöver ägna för mycket tid åt att plocka fram och förbereda för att kunna "komma till skott med det egentliga modellbyggandet" så känns det inte lönt att över huvud taget ens sätta igång. Resultatet blev att jag under några år inte byggde så värst många modeller, de projekt jag påbörjade blev antingen ganska små eller liggande halvfärdiga.

När jag så slutligen hamnade i Falkenberg och fick mer utrymme i boendet gick drömmen i uppfyllelse, ett eget rum där jag kunde sitta och bygga och få ha sakerna stående framme. den här tiden blev dock inte så långvarig, för efter nästa flytt stod det klart att det är "extrarummet" inte längre fanns. En ny lösning behövdes och svaret blev "skåpet".

En helt vanlig (1 m bred) garderob införskaffades och placerades i husets arbetsrum. Sedan vidtog vad som skulle kunna benämnas som en lätt konvertering eller "pimp my wardrobe" om man så vill. Resultatet blev ett underbart altarskåp tillägnat modellbygge.

Jo, jag vet att det ser aningen rörigt ut, men det är bara ett synbart kaos, ordningen finns där, det gäller bara att förstå den. El är indraget, liksom vettig arbetsbelysning, verktygstavlor och diverse olika förvaringslösningar.

Här kan jag hålla på med min meditativa hobby, samtidigt som jag har familjen i närheten (andra sidan av rummet vid datorn) och saker kan ligga framme, det är bara att stänga dörrarna, så är stöket borta.

Nåväl. Det här var starten. Nu får vi se vart det bär hän med den här bloggen. Vad jag vet är i alla fall att mitt skåp leder inte till Narnia, utan till en mycket bättre plats...